jag kan.

är så glad över att jag kan bära en sprattlande nästan tre-åring från dagis under ena armen. att jag kan kravla omkring i rabatterna och gräva bort döda enar.
att jag kan få en stor häst att göra rörelser dit jag vill på rätt sätt bara genom mina händer, min kropp och mina muskler.
jag kan gå ut i solen. och lukta på sommarregnet och våt asfalt.
jag kan leka kurragömma och krypa ihop under bordet och brottas med mina barn.

jag ska aldrig mera klaga över några kilo för mycket eller påsar under ögonen.
jag har ju precis det jag behöver.

okej. jag kan inte springa göteborgsvarvet och jag kan inte cykla vättern runt.

nu.

men jag har alla förutsättningar att göra det.

glöm inte vad ni har.

och fuck den jävla fuck-cancern!